Operationen gick bra, det blev titthål, dock några fler och ett dränage. Om jag bara kunde gå urinblåsan att samarbeta efter sövningen så vore allt toppen.

Så nu är jag Hibiscrubad och sitter på sängen. Om en timme ska jag vara på inskrivningen och sedan är det dags. Har haft en hel del tid att tänka på de symptom man kan få efter Gastric bypass och började nästan tvivla tills jag insåg att det är bättre att kunna äta, även om man måste vara försiktig med vissa saker eller utesluta än att utesluta massor och ändå inte alltid kunna äta.

Så nervös och rädd för att det blir helöppning så förbereder jag mig för att lämna patienthotellet och gå till inskrivningen.Hjälp, vad har jag gett mig in på ligger på tungan även om huvudet vet att det är rätt.

Idag ger jag mig iväg till Danderyd för operation på torsdag. Har ätit pulverdiet och tränat hårt för att levern ska minska i omfång så det kan göras med titthål. Det är inte säkert att det går men de gör ett försök. Har stora förhoppningar på operationen. Att jag ska kunna äta bättre och få mer energi och att detta tillsammans med det arbete jag gjort med psykolog och mina mediciner ska få mig tillbaka i arbete.

Kan inte sova, tom med sömntablett är det svårt. Stressad, ångest och håglös. Funderar på om jag verkligen ska opereras?

Det är klart jag ska men det är tufft med pulverdiet och jag är nervös för operationen. Vill så gärna att den ska bli gjord med titthål, vet hur jobbigt det var efter de andra operationerna där jag öppnades helt. Jag har ju lite ork som det är innan.

Nu är det sex dagar kvar.

Jag har ju ätit lite och tränat mycket och idag kom det ikapp mig. En hemsk huvudvärk, yrsel, illamående och synrubbning.

Så idag har jag tagit det lugnt och ätit mer och druckit mer.
Åt en pulverpudding från modifast till frukost och ett bar från nutrilett på eftermiddagen och en ny gryta från allevo på kvällen och drack massor.

Oja, fuskade lite på eftermiddagen när jag fortfarande inte nådda bra med att äta ett halvt päron för att höja blodsockret lite snabbt.

Imorgon ska jag kämpa för att äta tre måltider och dricka ordentligt så jag kan träna. Lagom är ett bra ord.

Att äta pulver fungerar så där, är extremt fisig och dålig i magen men kämpar på. Får i mig två stycken vilket är 4-500 kalorier. Tränar varje dag, 1 H på löpband varvat med cykel på gymmet och promenerar varje dag ca 1h. Vore väl sören om inte levern skulle minska i omfång. Kan inte göra mer för en snabbare viktnedgång.

Tränar nog bort alla de kalorier jag äter iallafall . Känner ändå att jag har bra energi på dagen. Lite svårt att sova dock.

Igår var en tuff dag, jag som normalt glömmer att äta, kunde inte tänka på något annat. Fuskade faktiskt och bytte ut ett pulvermål mot lite frukt. Hade så långtråkigt hela dagen, ville bara sova bort dagen.

Förmiddagen idag var hemsk, skakig och illamående men sedan vände det och nu känns det bättre. Har dock bara fått i mig ett mål idag men ska äta ett till strax.

Bara 10 dagar till!

Den 4 sept ska jag ta bort min gamla viktoperation. VBG kallades den. Den har gett mig och många fler stora svårigheter i våra vardagsliv.

Jag har väldigt svårt att äta, tuggar 30-50 gånger per tugga och äter pyttesmå tuggor åt gången. Ändå fastnar maten. För de flesta med denna operation så innebär det kräkningar tills det lossnar men jag har svårt för att få loss det och måste oftast vänta ut det vilket kan ta allt från en timme till ett par dygn. Undertiden kan jag inte dricka och är det riktigt illa så kan jag inte svälja saliven heller.

Omedvetet har jag under åren ändrat mitt ätbeteende. Jag äter inte förrän jag är klar med allt som ska göras. Vilket innebär att jag en vanlig dag oftast inte åt från vid 21 på kvällen. Energidryck var ett sätt att klara dagen.

Att gå bort på middag eller äta på resturang är enbart en plåga, tänk om det fastnar? Många gånger har servitören frågat om jag inte tyckte det var gott? Inte vill man svara att det fastnade och dra hela förklaringen utan magknip brukar vara vad jag skyller på. Man vet förstås var toaletten på resturangen är innan man sätter sig om man skulle behöva dit, vilket man nästan alltid behöver för rädslan för att maten ska fastna stressar så mycket att man glömmer tugga extremt mycket och då är det kört. För att inte tala om konversation vid bordet, det stör tuggandet.

Sedan jag kom till insikt om mitt ätbeteende så har jag övat på att äta regelbundet under dagen genom att lägga in det i mina rutiner. Det går bra en bra dag men minsta lilla stress så är det bortblåst. Ska jag gå bort så äter jag inget innan det.

Nu har jag lämnat hållplatsen på min resa mot bättre livskvalité. Jag har börjat en två veckor lång pulverdiet som förberedelse inför operationen och jag har tagit mina blodprover.
Det känns som två långa veckor men jag tänker på att kunna äta normalt. Att kunna äta korv utan att ta bort skinnet, äta helt kött, tomat, ärtor, äpplen, ris, spaghetti med mycket mer. Vill så gärna äta en clementin men vet inte om jag någonsin kommer att våga igen.