Förra tisdagen hade jag världens sammanbrott och skrämde slag på mig själv. Kan inte låta bli att tänka på hur det påverkar min familj att se mig så. Helt i upplösningstillstånd med tårarna sprutande och hysteriskt städande.

Farmors död har varit tuff för mig.
Jag trodde att jag var redo att låta henne gå men det var jag inte.
Gråter mycket och är trött, så trött.

På onsdagen skulle farmor begravas och jag hade redan på helgen kollat över mina och barnens kläder. Min man påstod att hans var klara. Trodde att jag var ok men misstänkte att det skulle bli jobbigt så jag ringde i veckan innan till PÖT för att få prata med min läkare som dock inte hade någon tid innan begravningen. Fick rådet att ringa sköterskan kl 13, vilket jag hade för avsikt att göra men som vanligt så glömde jag det.

På tisdagen så försökte jag ta det lugnt. Jag gick lite ärenden med barnen och såg sedan en film med dem. Vid tre ryckte jag att det var dags att ta itu med plikterna. Då slog verkligheten mig. Svärföräldrarna skulle komma hit och passa hundarn och jag fick panisk städnoja. Mitt i detta konstaterade jag att diskmaskinen läckte vatten och kom på att min man jobbade sent just idag.

Ver inte hur jag ska beskriva mig själv och mina handlingar och tankar. Vill inte ens tänka på det. Jag kunde inte sluta, trodde att jag skulle behöva skada mig själv för att kunna sluta. Ringde desperat till min pappa och frågade om hans vän, som lider av torgskräck möjligtvis hade sorbril som jag tidigare haft själv. Det hade han inte men väl stesolid. Jag fick en sådan och tog halva på tisdagskvällen och halva på onsdagen.

Är fortfarande trött, ledsen och rädd.

Godnatt min vän
Godnatt din värme
Godnatt min förebild
Godnatt dina kramar
Godnatt min lekkamrat
Godnatt ditt leende
Godnatt mina barndomssomrar
Godnatt ditt hjärta
Godnatt en del av mitt
Godnatt min farmor ??

Ena dagen ligger Farmor för döden och man ställer in sig på det och väntar på besked om man ska åka in, nästa är hon bättre och ska åka hem.
Sedan ska hon stanna och sedan hem. Känslorna pendlar mella sorg och lättnad.

Så gör mitt humör med. Vi hade gäster på middag i onsdags. Lite prat och byte av ölandsbilder. Väldigt trevligt och lättsamt. På fredagen fyllde min man år och ville äta kräftor så han ringde sina föräldrar och sin syster med familj, mina syskon och föräldrar och bjöd in dem.

Jag hade ingen ork alls för det och kände till och med motvilja. Försökte ställa upp så gott det gick. Hade ingen aptit och var för trött för att äta men gjorde mitt bästa.

Mitt i allt fick vi besked att farmor var sämre igen och att det nog närmar sig slutet. Hon kan inte prata ordentligt längre och orkar inget. Vill gärna vara där men är mest ivägen då hon har en sjuksköterska hos sig hela tiden.
Vi är alla ledsna trots att vi vet att hon själv tycker att det är välkommet att få sluta sina dagar nu.

Måndag gör jag ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mej omkring....

Inte gjort mycket idag heller, tvättat en massa och varit i stallet med dottern. Lagat ett par lasagne att stoppa i frysen, en till middag och en i utbyte mot bromsbyte på bilen.

Magen har strulat lite så kunde inte gå och träna men imorgon så hoppas jag att det går bättre.

Mina syskon, deras familjer och min familj träffades hos oss för en speldag. Alla tog med något spel, lite dricka och snacks. Jag fixade en glassbuffe och på kvällen beställde vi pizza. Enkelt och inget att stressa med.

Vi träffades kl 14 och vid 21 var jag jättetrött. Min syster och hennes barn kunde inte bli hämtade förrän 22.30 då hennes man höll på med en sak han inte kunne avsluta mitt i. Jag kollade klockan många gånger. Trodde att resten skulle gå då med men nej, de började en ny runda TP.

Önskar ibland att jag hade varit bättre på att vara oartig.

Fredagen började med migrän, vaknade som vanligt vid 4 på morgonen av huvudvärken. Tog tablett och somnade om till halv åtta men det ville inte ge sig och då gick halva fredagen till att ligga i sängen.

Blev en tur till stallet med dottern och hem för att förbereda fredagsmys men då ringde telefonen om att Farmor åkt ambulans till Lasarettet efter ett fall och dåligt allmäntillstånd.
Pappa och jag åkte dit och var hos henne till klockan fyra på morgonen då hon var klar på akuten och inskriven på en avdelning över helgen.

Väl hemma så åt jag en bit kyckling och lite grönsaker, kom på att jag inte ätit något på fredagen och nu var det ju lördag morgon. Sov tre timmar. Huvudvärk och trött idag. Sovit middag i tre timmar sen och mår lite bättre.

Måste äta ordentligt men det är så lätt att glömma när man inte blir hungrig.

Idag känns det i hela kroppen, vill inte umgås, vill inte prata, vill inte kramas, vill inte alls ha med människor att göra. Vill bara krypa in i ett hål och försvinna ett tag.

Det känns hemskt när man önskar familjen åt fanders, fast riktigt så illa är det ju inte, vill bara att de ska åka iväg ett tag. Ge mig några timmar för mig själv. Några timmar där jag kan strunta i allt och bara vara.

Det kryper i kroppen och gör ont och jag kan inte koppla av. Varit och tränat, gått med hundarna, tvättat och städat. Känns som om jag är instängd i en folkmassa och måste ut, verkligen måste. Har smått panik!

Ensamhet, ett tag.

Dagen började med migrän när jag vaknade. Jag som skulle vara på gymmet på morgonen. Sonen hade förstås övernattningskompis med.

Nåja, det blev bättre. När det var huvudvärk och spänning kvar så åkte jag med dottern till stallet och sedan till Lomma där vi umgicks med föräldrar och syskon. Bad, spel och grillning.

Migränen kom smygande igen och när vi kom hem gick jag till sängs. Somnade vid halvnio och sov en stund innan jag vaknade till igen.
Hoppas att kunna somna igen och vakna utan migrän imorgon men det kryper i benen och oroskänslor fladdrar i magen.
Varför det? Ingen aning!
Koko, koko, koko?