Igår ringde min syster och frågade om jag kunde passa hennes barn så hon och hennes sambo kunde ta en tur till Ullared. Ville inte alls, var trött och hade så ont i käkarna men jag ville inte heller säga nej.

Fick kämpa de första timmarna men sedan lossnade det och jag hade faktiskt kul. Helt slut på kvällen och helt slut idag men mycket gladare.

Tror att lite lek var precis vad jag behövde!!!!!!

Deppig dag idag, vet inte varför. Irriterad och oengagerad. Låg i sängen och trodde att jag tittade på tv men det gjorde jag inte, var så oengagerad att jag inte ens letade reda på fjärrkontrollen för att välja program.

Deppigheten blev till migrän på eftermiddagen. Kändes nästan bra då för då hade jag ett skäl att må kasst iallafall. Hatar när barnen ser mig så nere och skäms över att sjunka ner.

Lite bättre nu på kvällen, tog mig i kragen och lagade maten barnen önskat några dagar och åt lite ned familjen innan jag gick och la mig. Har läst lite, sett lite TV och spelat lite på paddan. Ser framemot en bättre dag imorgon.

Hjälpa till och vara till lags är två av mina laster. Tillsammans med den största som heter " vara till nytta" så ställer det till med en hel del trubbel för mig.

Måste lära mig att hålla tyst och sitta på mina händer. Att inte erbjuda mig att fixa och ordna. En sak är väl ok men sedan blir det en till och en till och sedan är det kört. Stress och press på mig själv. Fast såklart när jag inte erbjuder mig så har jag dåligt samvete och tycker att alla tittar konstigt på mig.

Dilemma, dilemma, dilemma.
Vet vad som är rätt men det känns fel.

Imorgon börjar skolorna igen och det är återigen vardag. Nu är det dags att hitta rätt i rutinerna igen vilket oftast är lika jobbigt som att ändra dem till loven. Så bara att se fram emot lite migrän, strul med magen och ångest.

Rutiner är mycket viktigt för mig, dels som minnesstöd och dels för att jag skall göra lagom mycket och inte börja stressa. Planering och rutiner är A och O för mig för att kunna fungera något så när normalt. Hur normalt det nu är att planera allt i detalj?

Funderar mycket på framtiden. I min plan så opereras jag i september och kommer efter återhämtning från den fortare i arbetsträning och arbete. Jag siktar mot att arbeta halvtid, inte för att jag inte vill mer utan för att det känns hanterligt att tänka dit just nu.

Målet att jobba heltid igen är alldeles för stort och skrämmande just nu och jag måste dela upp i delmål. Sedan kan det ju hända att jag blir utförsäkrad till våren och då måste jag jobba heltid, må det bära eller brista. Det har ju brustit förut och jag har fått börja om och slösat flera år på att starta om allt arbete igen.

Nervöst bara att tänka på det.

Det var länge sedan jag var så här trött, sover 10 H på natten och måste ändå sova middag.

Det känns löjligt att inte kunna hålla sig vaken på dagen. Om jag försöker sysselsätta mig för att inte somna så får jag migrän. Idag sov jag på eftermiddagen mellan tre och fem.

Har haft huvudvärk och migrän hela dagen och kan inte somna nu då det dunkar i mitt huvud. Har tagit både Maxallt och Naproxen och provat med energidryck innan idag. Hoppas att den efterlängtade sömnen botar.

Får hoppas att alla mina steg tillbaka kan fixas med ett stort hopp sedan för jag vägrar gå baklänges.

Många tankar virvlar från igår, visst jag har gjort ett jättejobb med mig själv om man ser något år tillbaka men jag är ju inte tillbaka i jobb än.
Jag kan erkänna att jag jobbat på bra men känner mig ändå mindre värd.

Vill inte berätta att jag är sjukskriven och helst inte heller varför. Det är ibland svårt att förklara varför jag inte vill ta på mig uppgifter och varför jag måste säga nej.

Psykologen säger att jag inte ska känna mig mindre värd men det tycker ju faktiskt jag, för jag arbetar inte utan ligger samhället till last.
Önskar att jag inte skämdes, men det gör jag.

Har några dagar varit så besviken på mig själv och ledsen för vad jag utsatte min familj för under mitt sammanbrott i tisdags.

Idag var jag hos psykologen som ville att jag skulle se på allt det arbete jag gjort och inse att man ibland måste få släppa kontrollen och om det artar sig så hos mig så får det kanske vara så.

Inte så att jag ska ha städnoja och tårar jämt men för att fungera så styr jag mig själv med regler och rutiner och låter kanske inte alltid mina känslor få utrymme då jag är rädd att tappa kontrollen.

Han föreslog att jag skulle tala med läkaren om en behovsmedicin som jag kan ta om jag inte får stopp på nojan.

Så kan jag våga släppa taget ibland.
Så kan jag, vågar inte säga det igen, vågar inte än.