Idag var jag äntligen tillbaka på gymmet och hjälp vad jobbigt det var men dottern var med så vi sporrade varandra. Lite spaghettiben efteråt men det var nog inte träningen som var min största prestation på gymmet.

Det var nämligen så att jag fick nya träningsbyxor och en topp av min mamma häromdagen och byxorna var jättebra men toppen var en tajt, kort topp. Den var jättefin men alla valkar och bilringar syntes ju. Jag sa direkt att den får nog ligga tills jag gått ner ett antal kilo till medans mamma försäkrade mig om att det inte såg förfärligt ut. Jag var inte övertygad och är fortfarande inte men familjen övertalade mig att ha på mig toppen och när jag väl kom igång och träna så glömde jag den.

Det var såklart roligt att ha kläder i rätt storlek, jag har inte köpt något nytt och vågen ligger nu på -30 kg.
Med nya kläder så såg jag resultatet och det var kul. 5 kg kvar så är jag halvvägs.

Det gick bättre och bättre i en vecka sedan blev det lite stopp och jag var tillbaka i sängen. Idag är det svårt med men jag har iallafall klätt på mig och förflyttat mig till soffan, kan jag vara nöjd med det?

Jag vet och erkänner att efter min första utmattning så är det mycket som är skruvat med mig och inte har det blivit bättre av att jag kom tillbaka till jobb utan att ha resten av livet med mig.

Jag har många problem men detta är nog det mest skruvade av dem
alla- jag har julpyntsångest.
Vill verkligen inte julpynta, blir nervös bara av tanken på att ändra på något. Att behöva packa ner prydnadssaker och lampor och stå ut med julpyntet i några veckor.

Jag sätter motvilligt upp adventsljusstakar till advent och julpyntar kring de 20e och tar sedan ner det efter nyår. Min man vill helst julpynta till advent och ha det kvar hela januari men att det alla blir julpyntar är min kompromiss.

Jag har ångest och jag vet hur löjligt det är och jag kommer att julpynta men jag önskar att jag slapp. Vill att allt ska vara som vanligt.

Jag kämpar på och det är inte lätt och inte roligt men jag gör det. Drabbas flera gånget om dagen av små panikkänslor. Hjärtat rusar,det suger till i magen och jag blir varm. Väldigt obehagligt och jag vet inte varför.

Idag hade jag tänkt ta mig till gymmet men sov så dåligt i natt att jag sov på förmiddagen och på eftermiddagen föreslog min man att vi skulle åka och storhandla. Så handla blev det då grönsaker och frukt verkligen behövdes.

Vår storhandling görs i fyra eller fem affärer. Jag läser reklambladen och skriver upp erbjudanden och sedan kör vi i alla affärerna. Man måste hålla i pengarna om man är sjukskriven. Färska varor behöver vi handla mellan storhandlingarna och jag håller koll på erbjudanden hela tiden så vi inte missar något som vi behöver.

Varor med kort datum är också bra att handla. På Coop sorterar dom ut dem efter helgen så på måndagen finns det ganska mycket medan på Willys är det på tisdagen man kan ha tur. Min bror kallar mig skämtsamt för pensionär då jag alltid jämför och letar erbjudanden. Det skäms jag inte det minsta för. Ekonomin kan vara tuff men barnen får alltid bra mat och frukt och grönt. Det sparas på läsk och gott men det kan vi leva med.

Att få ett genombrott och göra en plan är inte lätt men att genomföra den är ännu svårare. Idag besökte jag arbetsterapeuten och hon gav mig stöd i min plan så jag kämpar.

Vi pratade om hur dåligt jag mår av att må dåligt och diskutera hur jag kunde må bättre. Vi diskuterade också att jag avskyr att barnen ser mig så. Att ligga i sängen kanske behövs men att ha en lite uppgift att klara även då kunde göra att jag kände mig bättre och med det att jag utstrålade en känsla av nöjdhet istället för en känsla av skam och mina känslor påverkar ju barnen.
Jag skulle därför ha en uppgift som går att genomföra även om jag är på botten, är det illa så kanske uppgiften bara ska vara att duscha eller tom att kamma håret.

Det låter banalt men ligger nog mycket i det och det tål att tänkas på och prova. Allt psykologer och teurapeuter säger funkar inte alltid för alla men det tål alltid att tänkas på och det är en välsignelse att kunna få hjälp.

Idag gav jag mig själv två uppgifter.
Vika tvätten i badrummet och städa av i badrummet samt åka med dottern till stallet. Jag klarade mina uppgifter. Visserligen med en tupplur emmellan.

Jag har ätit ganska bra idag med.
Sonen lagade brunch till oss då vi alla sov länge. Vi serverades stekta korvbitar, bacon, stekta äppleskivor, blodkorv och äggröra. Vilken start på dagen. Åt två skivor rökt fläskfilé och ett halv äpple till lunch. Lite sallad till middag och lite popcorn på kvällen.

Kort sagt det har varit en bra dag, jag tog mina små steg, såg till att få in tid med familjen och är nöjd. Känns som om fokuset är rätt. Ska försöka leva varje dag i nuet och utan press.

Tack och lov för min blogg, för min chans att lätta på trycket, för min chans att säga precis vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till hur mitt mående och mina tankar kan påverka familjen. För med denna frihet kommer också insikt.

Min insikt, huvudsaken är att jag kan vara den mamma och fru min familj förtjänar. Det är detta jag ska kämpa för och den motivationen har jag inte tappat utan den har bara gömt sig bland alla de andra kraven jag ställer på mig själv.

Det är detta jag skall kämpa för och det kanske blir samma metod, rehabilitering genom arbete och träning men med rätt fokus och rätt känsla i hjärtat. Jag skall kämpa för min familj och för mig som en del i den.

Jag har tagit några små steg för att komma tillrätta i tillvaron. Jag bokade in en morgonpromenad med en god vän. Fick min mamma att se till att jag gick till Apoteket, små saker som varit oövervinneliga ett tag men jag besegrade dem. Besegrade apatin.

Jag avskyr att låta min familj se mig ligga i sängen och skräpa. Jag ska kämpa, för dem och för mig. Naturligtvis vill jag igång i arbete men det kan inte vara min motivation och jag kan inte bygga upp mina mål mot det enbart.

Jag ska kämpa för att kunna leva livet, inte för att orka klamra mig fast medan livet går.

Beskrev mig själv igår som avställd och redo för skroten, efter ytterligare en dag i pyjamas med okammat hår känner jag mig inte bättre men vet inte vad jag ska göra. Lyssna på kroppen och vila eller pusha mig själv vilket är svårt då jag har tappat all motivation. Känner mig besviken och smått äcklad över mig själv.

Här är jag
Färddatorn registrerar bara delvis och det är problem med åtkomst till information.
På grund av defekt motor så saknas drivkraft.
Problem med att fylla bensintanken och diverse läckage.
Opålitlig startmotor, defekt generator.
Yttre kondition- Rostig lack, rostskador på bärande konstruktion.
Inre kondition- elhissar, stolvärme med mera finesser finnes dock i dåligt skick
Dåliga bromsar
Växellådan är nyckfull, just nu funkar bara backen och ibland ettan. Annars bara femman.
Avställd, något för den händige?